Jag sitter här vid datorn och tårarna rinner, har väl börjat låta mig fundera på allt som hänt de senaste månaderna och jag blir så ledsen, arg, frustrerad, irriterad och uppgiven. Mitt liv styrs av någon annan känns det som, mitt enda val är att följa med och försöka göra det bästa av de förutsättningar jag får, men det är inget av det jag gör nu som ingår i min tanke om vad mina drömmar är. För ett år sedan levde jag mitt drömliv, nu... ja, som jag sa till anders häromdagen, hemlös, arbetslös och har ingen aning om någonting... kan inte ens bestämma mig vart jag vill bo.
Att titta på bilderna från Kap skär i mitt hjärta, det känns som mitt hem och jag saknar det så otroligt mycket. Jag saknar mina vänner, att få träffa dem när jag vill, att få leva när jag vill och röra mig hur jag vill! När jag låter mig tänka på hur stor saknaden är så orkar jag inte hålla ihop, då går jag undan och låter tårarna trilla, medans tankarna snurrar på och jag försöker förstå vad som händer med mitt liv.
Jag har inte pratat med Gud på ett bra tag, har sagt att jag inte orkar, vill inte - känner mig som en obstinat 3 åring, som vill lägga mig på marken o skrika, sparka och slå nävarna i golvet i förhoppning att det ska ge resultat. Nu vet jag ju att det inte funkar så jag bli kvar stående, men med en menlös tillvaro. Jag existerar, känns inte som om jag fyller någon större funktion. Livet suger och i brist på någon annan att skylla på så får Gud ta smällen. Han finns, jag vet att han älskar mig, men jag orkar inte med vad han lägger för mig att hantera, så jag har tystnad med honom ett tag nu.
Kanske inte det mest optimistiska inlägget, men det ärligaste just nu.
No comments:
Post a Comment