När jag var liten var jag djupt fast i min övertygelse att min pappa var störst, bäst och starkast! Vi bodde i Botswana och det föll mig aldrig in att bli rädd när vi stannat bilen för att fika i bäckmörkret och genom fönstren hördes lejon och djurlivet strax i närheten. Aldrig var jag rädd, varför, jag har ju pappa här.
Jag minns en gång i en by där vi var och hälsade på och fick bo över natt i en hydda med ett djurskinn som dörr. Pappa väckte mig tidigt i gryningen och visade att jag skulle vara tyst. Tillsammans smög vi fram till "dörren" där han lyfte en flik och visade mig att bara några meter utanför gick det lejon. Jag var så farscinerad, men inte rädd... jag hade ju pappa där!
Jag erkänner att jag är pappas "lilla" flicka, även om jag idag inte är så liten på något sätt så verkar inte den stämpeln trilla av direkt och nu vid 32 års ålder, gift och gravid kan jag säga att det gör mig inget om jag resten av mitt liv är pappas flicka.
Vilken nåd att få växa upp med en far som varit en förebild i livet. Genom vad han gjort och vad han sagt. Genom det liv som han tillsammans med min mor har levt har de visat mig att allt är möjligt. Jag har inte varit en så stillsam människa genom åren, men med tålamodets egna röst har pappa alltid funnits där och alltid uppmuntrat mig att våga ta mina egna steg med full trygghet att han (och mamma) alltid finns som skydd om jag skulle falla.
Tack pappa och jag ser fram emot flera fars dagar som du kan firas på! Kanske jag lyckas vara i närheten någon av dem i framtiden.
Kärlek och kram
No comments:
Post a Comment